soneby

Japp, det är äntligen dags. Finkostymen är på, pomada i håret och några järn innanför västen så att man håller sig lugn under tacktalen. Jag, Kristoffer och Fredrik ska träffas över en premiärmiddag för hemsidan tillsammans med Kristoffers gamla vän Marec. Marec envisas med att kalla sig "chefsideolog" utan att någon vet varför. Han säger sig ha varit den drivande kraften bakom turnén och hemsidan, men jag vet att det är min kompis Fredrik Forsman som har designat sidan, och gigen har vi bokat själva. Jag får ta itu med Marec senare ikväll.

Fredrik har börjat med slutorden på sin biografi om Rommel. Den blev drygt 1600 sidor lång. Vem fan orkar läsa 1600 sidor om Rommel? Fredrik tycker att jag är "obildbar" och kallar den årets julklapp.

Jag har varit hemskt motsträvig när det gäller valet av namn till den här turnén. Jag och Fredrik har varit överens om att "Hjälp, jag har dödat ett barn!" är ett fantastiskt namn för en turné. Kristoffer tycker däremot att det riskerar att skada hans varumärke som folkhemskomiker. Om man ska "gå hem i stugorna", får man inte vara för elak. Jag respekterar det. Eller rättare sagt, jag respekterar Kristoffers vilja att kompensera mig ekonomiskt för min bristande respekt för hans beslut. Bra så.

Det är nu officiellt. Turnén heter...... (trumvirvel)

"Har ni tänkt på en knasig grej? Vanlig standup - fast roligt"

Inte mitt förstaval ,men sedlar i fickan är inte heller dumt!

Nu ska det bli åka av!

Kristoffer Appelquist

"Nu är det bara drygt två veckor kvar till premiären på "Hjälp, jag har dödat ett barn", premiären går av stapeln i Malmö. Jag får fan ont i magen när jag tänker på namnet. Det var Fredrik som tvingade igenom det en gång och jag och Martin gav med oss som vanligt. Den som är nykter har alltid ett övertag över folk som gillar att fira. Det fick jag och Martin erfara den gången på Hasseludden. Fan.

Sedan dess har jag och Martin försökt få Fredrik att gå med på ett namnbyte men ICKE. Martin, som ju är en storstadskille med attityd tyckte att föreställningen skulle heta: "Hehe, din jävla fitta". Jag, som gärna knyter band till gammal svensk humortradition vill hellre byta namn till något i stil med: "Purjon är lös, i trädgården - haha". Fredrik går inte med på något av de förslagen. Han kan möjligen tänka sig "Cancer, Aids och pedofil -skrattarna". Jag tycker att det namnet är precis lika trist som "Hjälp, jag har dödat ett barn".

Vafan ska vi göra, ge oss ett namn som är hyfsat anständigt men ändå bra!"

Det här är inte okej. Faktiskt. Vi kan inte vänta längre nu. Jag skickar affischerna till tryckeriet på måndag.
Som en nödlösning har jag skrivit att föreställningen heter "Oslipat presenterar".
Ni kan få använda det namnet även i övriga Sverige. Det är okej för oss. Det här handlar ju ändå bara om en säsong, eller hur?

Det är sorgligt att vi inte kan komma överens om de enklaste av beslut. Vi hade ett bra namn, men nu ska familjefarsan Appelquist fega ur med sin jävla plyschsocialism. Min kommentar var faktiskt "Namnet på föreställningen är bra. Hehe, din jävla fitta." Och den var menad till DIG, pucko. Men du vill förstås ha barnprogramskänsla över hela föreställningen. Nån kinesisk nalle med kommunistmössa som säger "Hej alla barn, nu blir det mys i kuddrummet- comedy!"

Fan va fegt. Speciellt som du använder din äckliga mysimage till att vara med i menlösa "underhållningsprogram" så att din exponering når de höjderna så att du kan åka runt på konferenser och fakturera tusenlappar för att betala av amorteringarna på ditt halvfärdiga hus på Hammarö. Polsk arbetskraft kostar mer än du trodde antar jag.

Du har kastat ut integriteten genom fönstret, och sålt ut din kreativitet. Fy fan vad obehagligt. Vi gör klart den här turnén, sen får vi se om det blir mera.

Nu mår jag dåligt. Först lustiga panelprogram i teve, nu detta. Herregud.

Vigor Sörman ringde. Han vill ha tillbaka sitt manus från När och fjärran.

Vänner. Jag tycker att det blev lite tramsigt här nu. Kul med roliga förslag, MEN - jag har ett verkligt problem att lösa här. Jag riskerar att verkgligen behöva resa runt under namnet "Hjälp, jag har dödat ett barn". Något som från början var ett skämt hotar nu att bli en fullständig katastrof för allmänhetens uppfattning av vem jag är. Ge oss riktiga förslag vetja!

Martin Soneby - Är du helt jävla dum i huvet? När jag tvekade om jag skulle tacka ja till TV-jobb överhuvudtaget så var du den förste att förklara att "det är inget fult med att betala hyran" lik förbannat var du den förste med att sms:a ordet "mediehora" när 100% haft premiär. Jag undrar om det inte finns lite avundsjuka i din aggresivitet. Avundskjuka och bakfylla verkar vara dina huvudsakliga drivkrafter. Jag blir lite beklämd när jag ser det.

Kinesisk kommunistnalle med barnprogramskänsla? Det var det enda vettiga jag hört från din punchiga hjärna på jättelänge.

Varför heter ni inte "på vägen hit i taxin" alla såkallade "komiker" säger ju att de åkt taxi. Jag tycker inte att det är funny alls men det är ändå en klassisk humorgrej.

...Och det enda vettiga jag har hört från din sönderknullade MTG-röv är INGENTING, ALDRIG!

Du har aldrig tvekat till att ta tevejobb och gosa med Adam Alsing. Vem var det som stod på röda mattan med Gry Forsell och Pernilla Wahlgrens ungar och visade Tommy Körberg-tänder på premiären till nån jävla barnfilm? Och i vilket syfte? Det kan ju inte vara pengar, eller hur? Då måste det vara integriteten. I röven!

Jo, jag är jävligt avundsjuk hördudu. Snarare frustrerad över att din prostitution riskerar att kontaminera mitt arbete med slätstruken Så-ska-det-låta-dynga. Men kör på du. Det betalar ju hyran den här månaden.

Fitta.

Jag kan inte riktigt fatta hur jag tänkte när jag bestämde mig för att vara med i det här projektet. Jag har för mig att det var något i stil med "Coolt, de köpte mitt namnförslag, de måste ha bra humor!" När vi nu inte ens har den gemensamma grunden att stå på... Ja, då finns bara en känsla av tomhet kvar.

Det finns en känsla av feg idioti också. Den typen av idioti som kommer leda ner oss i krogshow på kursgårdar i Arboga, när S-kvinnorna ska bränna fackpengar på kaviar och horor. Tjofaderittan med lustiga hattar och Helt Apropå- imitationer.

Känns ju JÄVLIGT fräscht!

Kan vi inte ha en hemsida med en massa gulliga djur på? Snääääälla!

Kristoffer tycker att jag är infantil, och försöker inta nån sorts Hej-jag-är-mogen-och-ansvarstagande-familjefar-roll. Det fungerade i typ 90 sekunder:

Martin Soneby. Två grejer:

1. Att gå runt och svära och säga fula saker till gamla tanter är inte tufft längre, när man var 14 var det det men nu är vi över trettio. Jo, även du är över trettio. Det känner du inte av när du cyklar BMX mellan dina sommarjobbsliknande försök att dra in lite kosing. Men vi andra ser det; ah, en ganska gammal kille som uppför sig som en liten unge. Haja någon jävla gång att det blir patetiskt när en vuxen karl försöker hålla sig med någon jävla Ebba Grön -attityd. Det mest rebelliska du kan hitta på just nu är förmodligen att döpa föreställningen till "Skojskojarna", hålla dig nykter under turnén, dra skämt istället för att dra vänsterpolitik och - som du själv föreslår - ha bilder av gulliga djur på hemsidan. Men törs du?

2. Det är du som är en FITTA.

Jag svarar ganska snärtigt och avsnoppande:

1. Där blev man allt satt på plats. Vad ska jag säga, jag är så mållös att jag håller på att skita på mig.

Jaha. Jag sket på mig. Ojojoj.

2. Men du rå!

Allvarligt, vi kan inte hålla på så här. Det är ju för fan premiär om två veckor. Om du verkligen vill ha barnprogramsfeeling på hela grejen, kan du väl få ha det. Om du vill ha gammal dammig bohemdesign på affischerna, fine. Jag bryr mig inte. Du kan väl döpa showen också. Ta nåt klyschigt när du ändå är igång. Taxikommentaren som Malin hade ovan var väl bra?

"En kul grej hände i taxin på vägen hit"

eller kanske

"Har ni sett den där konstiga reklamfilmen?"

Sätt in valfri klyscha här. Jag vill bara få bort den här apan från min rygg.

Okej, bra. Bra. Du river sönder din teckning och knycklar ihop den. Bra.

Okej, då är mitt förslag att föreställningen ska heta "Det hände en knasig grej på vägen hit i taxin - vanlig standup fast rolig"

En kille jag känner som var scenograf på Fri Teatern i Sundbyberg i slutet på sjuttiotalet kan säkert hjälpa oss med en fin grafisk profil.

Så blir det.

Fredrik?

Jag har väntat på den här dagen. Det är enkel sannolikhetslära: Om du brottas med farliga djur tillräckligt många gånger, kommer oddsen en dag att hoppa upp och bita av en stor tugga av ditt bakhuvud, och din hjärna kommer att rinna ner i svanken som en jävla ål.

Jag hade hoppats att det hade hänt på Jay Leno eller på hans egen djurpark i Australien. Då hade garanterat nån lyckats amatörfilma det, och det hade blivit den nya Zapruderfilmen som folk ska analysera och vända på dagarna i ända ("Back, and to the LEFT"), och YouTube hade tagit steget till totalt världsherravälde.

Men det är ändå tragiskt. Steve Irwin- Miljövän. Familjefar. Galning i shorts.

Ingen kunde helt oprovocerat stoppa ner en giftspindel i sina byxor som du, Steve. Ingen kunde kasta sig från en båt i The Everglades i trettio knop rakt i svanken på en alligator som du. Faktum är att ingen betedde sig så jävla muppigt med djur som du, Steve. Alla farliga, vilda djur på den här planeten stämmer ikväll unisont upp i gospelsånger och handklapp:

Free at last, free at last,
Thank God Almighty, I'm free at last!

Vila i frid, Steve. Vila i frid med alla kräldjur som har blivit traumatiserade, deprimerade, drogberoende och tagit sina liv, för att de känt sig sexuellt utnyttjade av din knubbiga torso och din sjuka drift att använda dem som rekvisita för korkad underhållning.

De kommer att hälsa dig välkommen när du ramlar ner i Dantes tionde krets, den som är reserverad för psykotiska uppmärksamhetsknarkare i khakikläder och ser ut som Karlsson Karlsson Världens Bästa Karlsson.

Instant Karma's Gonna Get You. Gonna Look You Right In The Face.

Min karaktär är en förkyld, deprimerad liten förtidspensionär som har flyttat in i en risig fuktskadad lägenhet längst in i min lillhjärna. Han finns aldrig till hands när man behöver honom. Han går att köra över med de mest idiotiska argument och bjuder aldrig något motstånd. Håglösa, oinspirerande varelse! Jag behöver bygga upp honom till drillinstruktören i Full Metal Jacket, så att han kan skrika åt mig att det är dags att gå hem, och att jag är värdelös ursäkt för en människa som skulle sätta på en snubbe bakifrån och ”not even have the goddam proper common courtesy to give him a reach-around”, och att han ska hålla ögonen på mig. Då hade jag inte behövt stå ut med att låta Belsebub i samråd med Spendrups, ta över min kropp och styra iväg den mot dumma situationer och vägra låta den gå hem. Som igår.

Raw hade premiär, Mårten Anderssons skötebarn till comedyklubb. Mårten tar en gång i månaden in en komiker som är verksam i London, och låter honom (bara män hittills) gå lös på svensk publik. Mårten är en sån jävla hjälte! Det är världens förlustprojekt, men han gör det av kärlek till comedy. Han gör en kulturgärning av stora mått. All heder till honom. Nio gånger av tio blir det skitbra, och vi i publiken brukar få en riktig spark i arslet när de influgna gästerna visar hur vass och hård stand up kan vara. De knuffar kuvertet framåt, kan man säga. Den här söndagen var det Craig Campbell som visade var skåpet skulle stå. Skåpet skulle tydligen köras upp djupt i röven på oss. Utan glidmedel. Fast med kärlek. Craig pratade om att köpa apelsiner i Holland, svenskt säkerhetstänkande och en sexfest när en snubbe åt sitt eget bajs. Bara en sån grej.

Jag hoppade in på Big Ben tidigare under kvällen. Prövade att göra imitationer för första gången. Det gick bra. Imitationerna hette ”Den väluppfostrade söderalkisen”, ”Den nykäre juggemaffiabossen”, och ”Den värmländske, nazistiske fritidspedagogen”. Jag tror att folk skrattade.

Sen direkt till Mosebacke. Campbell körde runt 80 minuter, sen ett bajsätar-extranummer på runt 15. Sen började vi fira. Belsebub och Spendrups tog således över min kropp, och det kulminerade i nån sorts soaré i ett av Mosebackes inre rum där Mårten stod på en scen och drog skämt från en lapp samtidigt som en kille från Kazakstan försökte spela Van Halens ”Jump” med arslet, på ett stackars piano. Jag fann mig själv uppdragen på scen och försökte raljera på engelska över utseendefixeringen bland kvinnor, men det enda som kom ut var gutturala läten i stil med Chewbacca. Eller kanske ett sjölejon. Den lilla publiken gjorde kasta handgranat/skjuta bazooka/flygbombnings-gester, för att visa att jag inte gjorde succé. Det hade de inte behövt göra. Det var jag väl medveten om.

Sen drog alla till Patricia. Bögbåten. Fjolljollen. Mårten fanns tydligen på gästlistan och han kunde ta med sig tio personer. Fantastiskt! Men gästlistan betydde bara att det stod ”Mårten” på ett papper. Vi skulle fortfarande betala inträde. Gästlistan var alltså värdelös, ett luftslott. Jag var förvirrad, men likgiltig.

Fjolljollen är ett jävligt kul ställe, främst för att bögarna har så mycket självdistans och humor. Man kan driva med dem utan att de känner sig hotade, och de kan ge tillbaka med samma mynt. Om de började flirta med mig sådär bögigt, flirtade jag tillbaka ännu bögigare. Sen höjde vi varandras fjolleri tills en av oss började sjunga Sound of Music låtar. Jag gick även ut på däck och skrek att jag suger kuk för cigg. De tog det som man ska ta det- med humor. Sen gav de mig cigg.

Jag tog tag i mig själv vid fyratiden och mönstrade av från homoflottan. Det stod ett gäng poliser vid entrén. Jag sade till den hårdaste muskelpolisen att han fick hålla ögonen på de där misstänkta personerna i blå skjortor och pekade på hans kolleger som stod fyra meter bort. ”Jag tror att de har pistoler”.

Medan Kristoffer sålde ut sin röv, ryggrad och integritet till MTG, med sin närvaro i kulturprogrammet Sing-a-long, ägnade jag måndagen åt att ladda upp för Stockholmsderby. Tidningar lästes igenom, hemsidor besöktes, fet mat intogs. Sen gick jag till O'leary's på Scheelegatan för att kolla matchen. Jag tänker nu ställa en fråga till O'learys på Scheelegatan: Ni har en barmeny. Det är okej. Jag gillar eran club sandwich. Den finns inte längre på barmenyn. Om jag vill stå i baren och äta en club sandwich, blir det ett problem för er. Jag får tydligen inte det. Min fråga är: Hur länge har ni varit dumma i huvet? Det spelar ingen roll för kocken, personalen eller de andra gästerna om jag äter min macka i baren eller vid ett bord. Vänligen sluta vara dumma i huvet. Vänligen upphör med erat dum i huvet-skap. På min fråga "Varför kan jag inte beställa en club sandwich i baren?", fick jag svaret "För att det är så". Det svaret är definitionen av dum i huvet-skap.

Skitsamma. Jag fick min macka till slut, men det efter en mandatperiod av debatter, interpellationer och intensiv lobbyverksamhet. Och förmodligen hade bartendern kryddat den med sitt eget snor.

Vi spelade i alla fall drömfotboll och körde över Bajen. Sen bröt de matchen för att Bajen har utvecklingsstörda fans. Jag kan bli lite ledsen när jag bevittnar diskriminering. Utvecklingsstörda ska också få se på fotboll. Men de ska tydligen inte ha könsumgänge med normalbegåvade.

Råland kom förbi, direkt från Malmö. Han hade fickorna fulla med pengar från ett svartjobb han gjort. Halvtimme comedy i utbyte mot cash money. Vi tog en taxi till Mariatorget för att försöka hinna med Bungy Comedy och träffa Kristoffer. Bungy hade slutat, men Kristoffer var kvar. Full, bitter, blödde från röven av dagens Stenbeck-pounding.

Vi drog iväg till nåt sunkhak på Hornsgatan som luktade spya, och Råland fortsatte bjuda. Och bjuda. Och bjuda. Sen till Folkets Kebab (där de en gång i tiden slaktade ett helt jävla lamm mitt i köket- HÅRDROCK!!!).

Konversationen gick Israel/Palestina-förtryck/terrorism-Snapphanar-Skåningar i exil i Stockholm som ska slå på stora Skånetrumman och äta svartsoppa och Mårten Gås. Sen sade jag något om skånsk humor. Sen blev det svart. Vaknade upp hemma. Fredrik hade ringt tjugosex gånger.


Kristoffer Appelquist

Artikeln

Imorgon åker jag, Fredrik och Kristoffer till Fårö för ännu ett projektmöte. Vårt tredje. Kristoffer känner nån höjdare som har ett sommarhus där. Vi kanske till och med får chans att grilla med den socialdemokratiska eliten, vem vet? Jag ska försöka hålla mina åsikter om Leif Pagrotsky i schack om jag träffar dem, och undvika ämnen som Rasbiologiska institutet i Uppsala, och ledande politikers studiebesök i Tredje Riket på den gamla goda tiden. Det brukar bli spänt när det tas upp.

Hur som helst ska det bara bli kul att komma iväg. Det rings och skickas sms i höger och vänstervarv just nu. Tar vi med luftmadrasser? Lakan? Grillkol? Badbollar? Får man vara sådär avslappnat folklig på Fårö, eller måste man vara kulturtelitistisk och sossepampig? Jag tror att jag kommer att känna mig brutalt malplacé i en sån miljö. Fredrik kan smälta in perfekt tror jag. Mingla i trädgårdar och prata Bergman, men alltid med en pillemarisk touch av gammal storbrittisk kolonialism. Innerst inne drömmer sig nog Fredrik bort till en tillvaro som gummibaron i Brasilien, iklädd vit linnekostym och hatt, käpp och slavar. Fast på ett kärleksfullt sätt. Precis som Margareta Winberg.

Kristoffer kan nog också funka på garden parties om han låter bli att hota serveringspersonalen med våld när han tycker att de inte jobbar kvickt nog. Det är med viss ångest jag minns en invigning av en kompis klädbutik tidigare i år, och servitörernas vädjande ögon när de kom tillbaka från den lokala 7Elevenbutiken med alla bullar de kunde bära. Min (numera) före detta kompis tyckte att han var "en stark personlighet". Däremot är Kristoffer ett stort knippe ren glädje när han är mätt och nöjd med tillvaron. Social och allmänbildad, och får alla på bra humör.

Vi får se hur det går.

Mitt minne sviker mig. Är det att köpa sex och sälja knark som är brottsligt, eller är det tvärtom?

Maila gärna mig innan lördag.

Vilken härlig dag med Hjälp, Jag Har Dödat Ett Barn- Gruppen! För första gången känner jag att vi är på samma våglängd och vågar vara oss själva tillsammans.

Vi hoppade över fikat på Vetekatten, och träffades utanför Tullmuseet. Jag hade hade i princip bara dragit på mig kläderna och sprungit ut på gatan, och tror ingen märkte att jag i princip var nyvaken. Tullmuseet var intressantare än vad jag trodde att det skulle vara. De visade bland annat innovativa smugglingsmetoder som Tullverket hade avslöjat genom tiderna, mestadels för att smuggla narkotika. Häftiga grejer.

När vi kände oss färdiga började Kristoffer prata om Polismuseet igen. Det ska tydligen ligga långt utåt Solna eller liknande, och det var ju fullständigt otänkbart, men jag lyckades styra in tankarna på Polishistoriska museet vid Polishuset på- Tadaa!- Kungsholmen... Det var ett pyttemuseum, med montrar fyllda av ointressanta gamla grejer från hedenhös, precis som jag trodde, men vi slapp iallafall ta oss så långt. Fredrik gick mest och fingrade på nån sorts palmpilot- apparat. Han säger inte så mycket, Fredrik. Och när han väl gör det, handlar det ofta om andra världskriget eller om ordföljden i något skämt. Vi måste se till så att han får ligga med en tjej snart.

Museum nummer två avverkades kvickt, och vi tog en taxi mot Södermalm. Kristoffer vill gärna leva ut hela stockholmsmyten när han väl är här och hälsar på, och eftersom jag fick precis som jag ville med val av museum, tyckte jag att jag kunde låta honom bestämma var vi skulle äta. Det blev pytt och Gammeldansk på Pelikan (som det ALLTID blir!), och som vanligt lite mer Gammeldansk än pytt. Det är okej. Bara han inte börjar plocka Stig Larsson-poäng med äggtoddy på KB. Då jävlar har det gått för långt.

Jag börjar gilla de här killarna mer och mer. Visst kan Kristoffer vara lite bufflig och gåpåig, och visst kan Fredrik skrämma en med sin kufiga personlighet, men de har stora hjärtan och är briljanta komiker båda två. Stämningen vid bordet var fantastisk, speciellt när jag spontant sade att jag tar notan. Det kändes så rätt att göra så precis då.

Kristoffer ville göra ett besök på Kvarnen också. Han sade att han ville presentera oss för en bekant från Göteborg som brukar hänga där. Vi var helt okej med det, och jag förväntade mig dessutom en hel del bjudsprit eftersom jag tog matnotan. Kristoffer såg lite stirrig ut, men när vi kom in på Kvarnen blev han lugn. "Där är han", sade Kristoffer och pekade på en stor jävel med långt hår och helskägg. Han såg nästan ut som den där dvärgen i Sagan Om Ringen, fast han var klädd i blåställ och träskor. Han skrattade högt, och såg ut som att han kände de flesta där inne. Vi ställde oss en bit bort, i baren. Jag tyckte att det var konstigt att Kristoffer inte gick fram och hälsade på sin kompis, men vi beställde öl och började prata om vem som skulle vinna en fajt mellan Persbrandt och Thorsten Flinck. Klart att Flinck vinner. Han är ju för fan tokig, och tokigast vinner alltid. Persbrandt är dessutom lyckligt kär. Då vinner man aldrig en fajt.

När Göteborgaren gick mot toaletterna sade Kristoffer att han skulle gå och prata med honom. Kristoffer var snabbt tillbaka, svepte ölen och sade att vi måste gå kvickt. Vi tog en snabb taxi till Eken, beställde mera öl och pratade om hösten. Jävlar vad kul vi ska ha.

Vi har bokat in Uppsala någon gång i oktober. Exakt datum är inte spikat. Håll i er studentjävlar, det blir åka av!

Kristoffer Appelquist

Fredrik Andersson

Igår gjorde jag radiodebut på BÖGradion i P3. Det var okej. Özz och Bobo är roliga killar, och producenterna tog väl hand om mig. Jag vet inte om min radiomonolog gick bra eller inte, jag var fullt koncentrerad på uppgiften: att skaffa mig en fin radioanmälan att sätta upp på väggen. Lite punkigt sådär. Jag började med att tala om för Sverige hur mycket jag vill spöa Leif Pagrotsky, fortsatte med att ge Stockholmspolisen osaklig kritik för att de spöar folk utan anledning (det var en miss, just det är ju faktiskt helt sant), och avslutade med att indirekt kalla Carolina Klüft för nazist.

Jag har inte hört några reaktioner än. Hur lång tid ska det ta för en tant i Arboga att få arslet ur vagnen?

Kristoffer ringde mig och sa att det var den sämsta, mest klichéfyllda, kommunistiska skit han hört sen de sågade ner almarna, men att han skulle vara snäll och ge mig fejkad beröm på de internetforumen han skriver på. Han är snäll, Kristoffer.

Idag ska jag träffa Kristoffer och Fredrik igen. Vi ska fortsätta arbetet med turnén. Kristoffer ville så gärna gå på museum, och föreslog Polismuseet. Hell no. Jag ljög och sade att det var nerlagt, och hade gått samman med Tullmuseet. Det ligger precis ett kvarter från mig, så jag kan sova lite längre, gå in på det jävla museet och låtsas vara intresserad i nån timme. Perfekt. Jag vet inte vad Fredrik vill, men jag misstänker att han vill göra nåt osmakligt, som att gå till Tessinparken på Gärdet och låtsasragga på döva tanter. Usch.

Jag hoppas att vi kan få i oss några drinkar när vi är klara med aktiviteterna. Spänningarna liksom släpper när man börjar läppja på den första vodka tonicen. Det är ju då det riktiga arbetet börjar.

För övrigt är vi överens om namnet på turnén:

HJÄLP, JAG HAR DÖDAT ETT BARN!
Vanlig stand up! Fast kul!

Känns bra att det viktigaste är ordnat. Nu kan vi bara surfa.

Kristoffer Appelquist